panikhida för denna blogg

Efter att ha tröttnat på denna bloggmotor, som hela tiden bökar, har undermåliga funktioner, och dessutom ständigt tjatar om något slags byte till en annan bloggplattform (vad nu allt detta ska innebära), utan att faktiskt lyckas, har jag autokratiskt beslutat att flytta härifrån och bosätta mig på wordpress istället. Jag hoppas de tar emot mig väl.
Ni hittar ni mig skribblandes på
omorphia istället. För den som inte förstår att man kan komma till min nya cyber-eremitstuga genom att klicka på länken ovan, så ger jag er här den fulla adressen:

www.omorphia.wordpress.com

För den som önskar läsa, kommer mina gamla inlägg finnas kvar här, så länge det nu är möjligt.

Herre, förbarma dig över denna blogg, och låt den komma till cyberhimlen. Amen.

image21

utrop vid åsynen av skönhet

Det är intressant att höra vad människor utrister vid tillfällen av lycka, förvåning, lidande eller annat. Jag förmodar att den stora massan slänger ut sig en eller annan oskyldig (ungefär i bemärkelsen "omedveten") svordom. Personligen vet jag faktiskt inte vad jag brukar säga, ropa, viska eller vad jag nu gör. Det är ofta väldigt olika, för tillfället specifika ord - ibland endast rena ljuduppstötningar, utan någon som helst betydelse.

Jag har dock lagt märke till en (o-?) vana som jag de på senaste tiden lagt till mig; nämligen det att vid tilfällen av yttersta lycka eller glädje utbrista: Min Herre och Skapare! (med diverse variationer och tillägg, se t.ex. nedan)

Inte så att jag ropar ut det som en svordom eller liknande. Nej, nej, det skall verkligen inte tolkas i betydelsen att man "missbrukar Herrens Namn".

Det är snarare så att jag just blir så tagen av det jag upplever, hör, känner eller beskådar;  jag blir så glad, lycklig, hänförd, förvånad över, rörd och tacksam över att få vara med om just detta, att jag i ett tillstånd av ren och skär uppskattning inte kan göra annat än att säga det ovan nämnda.

Med andra ord: jag tackar i glädje min Gud för att få ha erfarit detta underbara. Oftast rör det sig om att jag upplever - ser, hör eller betänker -  något så vackert, att jag inte kan greppa att just jag fått erfara detta, just detta, och därför säger det nämnda, alltså i betydelsen:

Min Herre Gud och Skapare, så vackert! Tack för att jag fick uppleva detta!

Men eftersom jag alltsomoftast vid dessa tillfällen råkar befinna mig bland människor, så är det två små "hinder", vilka s.a.s. "stör" mitt utbristande; dels min blygsel inför att säga ord som dessa inför andra, och dels min avsikt att inte vilja skapa en pinsam situation för eventuella åhörare som kan tycka det hela låter obekvämt.

Detta hade fått det resultatet att jag ofta vid sådana här sammandrabbningar med skönhet, då jag alltså gärna vill utbrista något - att hålla tyst närapå förtär ens hjärta - istället för att faktiskt säga dessa ord, istället tänker orden. Men eftersom detta inte ger en lika lättande effekt på mig, så måste något fysiskt också vara med; detta fysiska består av en snabb och stor inandning, vilken tydligt kan synas av folk nära mig, och framförallt höras, då den skapar en litet, nästande viskande ljud.

Och denna situation är nästan än mer pinsam. Jag undrar vad folk tänker som helt plötsligt hör en långhårig tonårskille skapa ett sådant underligt ljud, nästan som en omvänd - men snabbare - suck.

Förut tänkte jag att detta uttryck - nu talar jag om utrycket över huvud taget, och inte denna skumma andnings-täckmantel som jag tyvärr anförskaffat mig; den är endast ytterligare ett led i alla dessa hinder för att göra sådant jag borde och vill göra, om än i en miniatyrrepresentatering  - var något jag borde sluta med, då jag först menade att det vore fel att utbrista något sådant nästan utan att tänka.

Men nu har jag ändrat mig, och menar istället att det är något av det mest positiva betyg som åtminstone jag kan ge åt ett tings "grad" av skönhet. Tänk ändå. Jag skulle tro att ett ting (inte för att ett ting kan tänka, men ändå) eller väsen känner mer uppskattning av att höra någon utbrista denna "tacksägelse", istället för de gängse förekommande: wow, shit vad coolt, fint, riktigt härligt etc etc...

Slutligen vill jag bara säga att jag är oerhört förstjust i den bysantinska filosofin/teologins (?) uttryck Philokalia vilket, utan att jag går närmare in på hela dess teoretiska och praktiska betydelse , vad jag förstått går att översätta enligt följande:

kärlek till det vackra, sköna, sanna, goda, upphöjda,  det utmärkta,  förstått såsom  den transcendente källan till allt liv och Sanningens uppenbarelse.

För trevlighetens skull erbjuder jag er två små citat av den Helige eremiten Euagrios, båda hämtade ur en skriftsamling som bär just namnet Philokalia:

Främst av allt skall du bedja om tårarnas gåva, som genom sorgen mjukar upp ditt hårda hjärta, och tämjer det som är vilt i din själ. Bekänn dina synder inför Herren, och Han skall förlåta dig.

Oroa din inte om Gud inte på en gång uppfyller din bön. Han vill ge dig ett ändå större gott än vad du bett om när Han på så sätt fått dig mer uthållig i din bön. Vad är dyrbarare än att samtala med Gud och förbli i Hans gemenskap?


Gonatt vänner, dobroi nochi, och hoppas ni träffar på något vackert.

längtan

Längtan är en alldeles speciell känsla. Och en underbar sådan. Inte nog med att den är härlig att i sig erfara; den driver oss framåt och manar oss att fortsätta - och när man väl når sitt mål, sin längtan, så fröjdar (radusja!) sig hjärtat i att befinna sig hos denna. Nu förbyts, eller förvandlas, vår känsla av längtan; här är ej längre förhoppning och tvivel, förtröstan och tveksamhet, nej, utan endast ett är nu här: glädjen. Det behöver inte vara en sprudlande glädje, som yttrar sig på gängse sätt man förknippar med glädje. Det kan vara en stilla, subtil, oförnimbar glädje - Glädje, helt enkelt. (Märk väl att denna glädje inte är att identifiera med en simpel känsla, utan med någon form av abstrakt eller konkret objekt, vilken/vilket dock mycket väl kan förknippas med känslan glädje)

Men samtidigt som längtan är utbytt mot "befinnande" glädje, så finns fortfarande våran längtan kvar, i viss mening. Kanske vore det bättre att tala om en
förklarad längtan; det som tidigare var såsom en skugga för oss -  om än en glädjande sådan -  det som vårat hjärta längtade och trängtade efter, det blir nu närvarande och tar sin boning bland oss. Och denna längtan som nu alltså blivit realiserad såsom Glädje, är outtömlig till sitt väsen, eller av nåd, vilket alltså innebär att vår längtan aldrig tar slut. Vi får aldrig nog. Ständigt kan vi få mer av den/det Efterlängtade,

image20
en längtan fortsätter eka - och ständigt kan man få mer

Gregorios av Nazianzoz fällde en gång ett kort och vackert yttrande:

"En längtan ekar i mitt hjärta."

Ska jag vara helt ärlig så var han lite frommare än så; han sade t.o.m.  "En längtan efter den tillkommande världen ekar i mitt hjärta." Men jag tror varken Gud eller salig Gregorios har något emot den första varianten heller.

Men går det att förlora sin längtan? Att man kan förlora den efter "vinsten" s.a.s. torde väl vara självklart. Men  - kan man göra det innan också? Tänk om det eko, för att tala med Gregorios,  som bullrar, klingar, sjunger eller ljuder i ens hjärta - tänk om det dör ut.

Eller tänk om det krävs av en att man på något sätt själv måste deltaga i processen för att tillägna sig den Efterlängtade Glädjen (definition: se ovan, stycke ett), men - sorgliga tanke - man misslyckas med alla försöken; kanske alla försök faller till marken redan vid gryningsstadiet. Man kanske t.o.m. inte ens ser alla chanser och tillfällen man fått sig given, ja, man kanske inte ens inser att man måste ge sig själv för att lyckas, för att hjärtat skall få skåda den i hoppet  redan beskådade Glädjen.

Hur beklagansvärd är inte denna värld, där vi alla strosar omkring, nöjda med den längtan vi bär i våra hjärtan - samtidigt som själva det Efterlängtade passerar oss förbi, kanske flera gånger, för en del lyckliga (eller är dessa särkilt beklagansvärda?) kanske så ofta som dagligen, för att slutligen försvinna. Så har vi genom själva  vår längtan vunnit oss, inte det vi faktiskt längtade efter, men istället det vi fruktade; en existens utan den/det Efterlängtade.

Se där hur vår längtan kan bedra oss och i själva verket dra oss bort ifrån vår Längtan, om vi inte vet att nyttja våra gyllene tillfällen. En längtan som inte driver oss att handla vid dessa av  änglakörerna besjungda och av Försynen givna pärlepunkter i våra liv, är mer en börda, ett ok för känslan och ett gissel för hjärtat, än vad det är en livsbefrämjande, hoppframkallande och kärleksskapande kraft.

På frukten ska man ju känna trädet, säger man. Det gäller även här. Om ens längtan då inte driver en fram till den/det Efterlängtade; är det en falsk längtan, eller kan man fullkomna bristerna, överbrygga svagheterna, hela det sårade - och nå fram till det Efterlängade?

Här är det alltid skönt att förtrösta sig på att mänskligheten har blivit given sig en Hjälpare och Tröstare.
Om det är någon som kan bringa klarhet i sånt här måste det vara Han. Och om man inte får klarhet får man åtminstone vägledning, om det så än sker i det dolda och man ej märker av någonting.

Och ja, jag har  varit medvetet luddig i mina formuleringar genom hela detta inlägg, av den enkla anledningen att jag vill kunna säger flera saker samtidigt, med samma ord. Här kan man finna både det stora, överuniversella, men även det lilla, trevliga - och det hänförande, hjärteomvälvande, det fullkomligt tokighetsdrivande...

Av den anledningen kan alla här finna åtminstone något* , det kan vara avgörande för livet, eller av ett mer trivialt slag. Och av den anledningen kan vi alla tillsammans med någon av historiens alla anonyma bedjare säga:

Himmelska Konung, Tröstare, Du sanningens Ande,
Du som är allestädes närvarande och uppfyller allt,
det godas skatt, o Du Livgivare;
kom och ta Din boning i oss och rena oss från allt ont och fräls
,o Gode, våra själar.

O Gud, Du alltings Skapare och Danare,
styr Du med Din välsignelse våra händers verk,
vilket vi nu påbörja till Din ära och skydda oss från allt ont,
ty Du allena är allsmäktig och människoälskande.

Du som är snar till beskydd och stark i Din hjälp,
uppenbara nu i nåd Din kraft. Giv välsignelse,
och för till fullbordan det goda verk,
som Dina tjänare nu ämna utföra.
Ty såsom en stark Gud förmår Du göra
allt det Du vill.

Amen.

image18

Det är mycket jag vill göra som förblir ogjort, av ren slapphet. Och i än högre grad finns det saker jag vill göra - t.o.m. saker som jag önskar att jag skulle vilja göra! - som jag i en form av uppgivenhet redan har förklarat nästan omöjliga, till den grad att jag gällande dessa frågor i princip har gett upp. Men ändå fortsätter man att hemsökas av denna ovan beskrivna längtan.

"En längtan ekar i mitt hjärta."


Oh, Gregorios! Har du vandrat samma väg? Är så fallet, så glädjer jag mig.




* Visst, personligen avser jag ju självfallet med mina ord ett visst antal specifika punkter, men vad skulle alla andra ha för nytta av att endast ta del av tanker om dessa - bättre då att säga något som rymmer både detta och annat.

nostalgikick

Häromdagen såg jag och min bror på filmen Casper: det vänliga spöket. En underbart härlig film, som är väldigt mångfacetterad; den är rolig, läskig, gullig, sorglig, spännande, mystisk - allt finns med. Jag älskar den. (men de nya casperfilmerna är skit; endast ettan duger - de andra två bryter helt med vad som sägs om Caspers bakgrund i ettan. Grr!) Den väckte många minnen och resulterade i enorm nostalgitripp för min del.

Den fick mig även att tänka på alla de serier man såg som liten. De flesta brukar i dessa sammanhang dra upp Transformers, Turtles och Power Rangers. Visserligen såg jag på dem också, liksom jag såg på trasdockorna och hönapöna och allt vad det var. Idag görs inte alls barnprogram av samma klass. Tänk bara på alla dessa, som hörde till mina favoriter: swat kats, Bravestarr, street sharks (dessa hajar förstår jag inte att jag faktiskt kollade på), dinoriders, och -  tamtatatam - klassikern framför alla, dockserien Dinosaurs!  Ooh. Det här är barnprogram i värdsklass.

Metropolis

På staden och framtiden har vi de senaste två lektionerna sett en riktig filmklassiker; Metropolis (1927). Jag har svårt att förså den "tråkighet" de övriga verkade tillskriva filmen. Visserligen var den mycket långdragen och seg, men jag menar att det finns en hel del i filmen som uppväger det hela. Bara det faktum att mängder av apokalyptiska och soteriologiska punkter från både Gamla och Nya Testamentet  finns med i den gör den intressant. För övrigt läste jag nyss att Sir Arthur Doyle, författaren till Sherlock Holmes, älskade denna film.

image16

I korthet är detta handlingen (utan att avslöja slutet):

 En man, Fredersen Senior, har skapat en superstad, Metropolis. Staden har "fyra lager"; längst upp på ytan av jordklotet ligger de rikas del av staden, här bor de välbärgade; nästa lager är en slags maskinstad, där arbetarerna arbetar med sina maskiner (vad de faktiskt gör får man ej veta...); sedan kommer arbetarstaden, där...arbetarna bor; slutligen kommer de hemliga katakomberna.

Befolkningen befinner sig i en närmast apokalyptisk situation: en stor klyfta existerar mellan rik och fattig. Missnöjda arbetare samlas nere i katakomberna, vid en plats fylld med höga vita kors (hm, vad kan tänkas betyda, tro?). En kvinna vid namn Maria har en närmast profetisk roll, då hon för dessa utsatta människor predikar tålamod och frid, i väntan på en förlossare, medlare, räddare - eller som våra förfäder skulle sagt - en frälsare, en messiasgestalt. En person som ska rädda arbetarna från denna stad, vilken hon kallar för Babylon.
 
Känslan av ett strax utbrytande kaos är ständigt närvarande. Strax får stadens mästare, den ovan nämnde Fredersen, reda på att folk samlas i katakomberna, och beslutar sig för att något måste göras. Tillsammans med den onde uppfinnaren beslutar man att skapa en robot, som skall i allt vara lik den goda kvinnan Maria; med skillnaden att roboten är ond. Roboten placeras bland arbetarskarorna, och eggar upp dem till att göra revolution(håär kan en koppling till ryska revolutionen göras). Den riktiga Maria, tillsammans med Fredersons son (som är god), försöker dock omvända så många revolutionärer som möjligt, och beslutar sig för att föra dessa barn till
"The Eternal Gardens", där de kan vara trygga.

Kopplingarna till bibliska gestalter, händelser och framtidsversioner är mer än tydligt: den onda staden Babylon (symbolen för den av ondska och lidande behärskade världen)  som håller mänskligheten fången; profeten Maria; korsen; roboten som är skapad till Marias likhet, men blir ond; lidande, död och masskrig; översvämningar; den trygga trädgården (behöver jag ens nämna ord som "paradiset" och "Edens lustgård"?) etc. etc. Det hela är en enda syntes - eller orgie, om man så vill - i dystopiska visioner.

Följande skriver en recensent på internet:

More obvious are Lang?s biblical references. The rise of the city parallels Maria?s retelling of the story of the Tower of Babel. The giant pentagram in Rotwang?s lab as he plays God. The breathtaking image of the plague-bringer who comes wielding an obscene scythe. The very heaven and hell nature of Metropolis itself. There is even a Christ-like quality in Maria who gives her sermons and reinforces that indeed blessed are the peacemakers.

Filmen är fylld av inte endast dessa bibliska, apokalyptiska, soteriologiska och teologiska anspelningarna - det finns oerhört mycket från alla mängder av håll att hämta och hitta. Det är således inte endast de bibliska motiven som gör att jag gillar denna film; exempelvis älskade jag scenen där statyerna började leva och försökte döde Fredersen Junior. Men det var mest för att det såg coolt ut.

Jag rekommenderar er att se denna film, med samma iver som jag rekommenderar er att se filmen Ostrov (mjnae, det kan hända att jag i min trångsynthet ger lite större applåder åt Ostrov), vilken jag får återkomma till här på bloggen om någon dag.

För övrigt kan det nämnas (allt detta följande har jag läst till mig) att denna film var en av de den första mastodontfilmerna. (med 37 383 skådespelare!) Det är för övrigt den första filmen som har placerats på UNESCO:s världsarvslista. På sin tid var den den dyraste filmen någosin (6 miljoner US dollar, enligt den tidens valuta), och den markerar stumfilmens höjd - och slutpunkt, och räknas även som den tyska (film-) expressionismens mästerverk. Den har inspirerat flera kända filmer i senare tid, såsom Matrix, och scenen där roboten förvandlas till att till ytan bli lik människan  Maria hör till filmhistoriens mest kända scener.

image17

En av flera recensioner står att finna här.



Slutligen vill jag bara säga att  - och detta har inget med Metropolis att göra - jag drömde en lustig dröm inatt:

Någon berättade en saga för våran hund, vilke ledde till att hunden dog (av skräck?). Av någon anledning ville jag gosa med hunden i dess tillstånd av rigor mortis. Med följden att hunden började leva. För en stund gladdes jag, för att sedan byta ut glädjen mot förvåning. Ty - och något liknande har jag inte varit med om i de drömmar jag kan minnas (om man bortser från den drömmen jag hade som femåring, då bonden Holger förvandlades till den där bajsliknande klumpen i hönapöna) - vips förvandlas hunden till en livs levande bebis, vilken inte dröjer med att  presentera sig som mitt framtida barn. Ställd av hela scenen råder tystnad i mitt inre. Jag tar upp det lilla knytet, betraktar det en stund, och beslutar mig sedan för att jag måste göra något med bebisen. Och så vaknar jag, till ljudet av hebreisk folkmusik. Vilken sorg. Vad hände med bebisen? Lämnade jag den? Tog jag hem den? Slängde jag honom i en container?

Finns det någon slags naturlag som styr så att man aldrig får drömma sina drömmar till sluset?

a + b + c + = pater noster

Det finns en judisk berättelse - vilken till sin stil påminner om ökenfädernas berättelser - om en man som var på en gudstjänst i synagogan. Han hörde hur vackert alla bad, och brast i gråt över att han inte kunde formulera sina egna böner så strålande och klart. Han kunde knappt läsa, och kunde således inte be bönerna i bönboken heller. Men han kunde alfabetet. I förtröstan på Guds vishet och allsmäktighet, bad han så stilla till Herren:

Gud, jag kan inte läsa mina böner, och inte heller kan jag formulera några egna på ett vackert sätt. Därför läser jag nu alfabetet, och ber Dig, att du av dessa bokstäver skall forma en bön från mitt hjärta till Ditt. Amen. A, b, c, d....

Jag älskar denna berättelse. Varför behöver jag nog inte ens förklara.

Personligen tycker jag det är mycket svårt att be, visserligen över huvud taget, men i synnerhet om jag själv tvingas formulera bönen, helt enligt min egna smak och vilja. Det går knappt. Inte för att jag inte har saker att be, tacka, ångra och tillbedja för. Men för att jag har svårt att se dessa ting. Man blir lätt blind och glömsk när det gäller sådant, möjligtivis att man kan erinra sig ett antal önskningar som man vill lägga fram. Att jag då i min blindhet ska försöka låtsas som att jag faktiskt ändå ser allt detta - det är dömt att misslyckas, och om jag någon enstaka gång faktiskt skulle lyckas ta mig igenom detta träsk, så lurar jag mig själv, då jag fylls av oförtjänt stolthet och egenkärlek.

Det är en av anledningarna till att jag är förälskad i färdigskrivna böner, i de olika former dessa existerar. Det kan gälla psaltaren/tidegärden - Jesus och apostlarnas egna bönemetod - , det kan gälla enskilda böner som skrivits av olika personer genom tiderna, och det kan gälla de stora böneskatterna som finns samlade i diverse bönböcker.

Ytterligare en av mig mycket uppskattad böne"metod", är det som vissa kallar "bönepilar", eller "bönesuckar". Dvs, då man tar en eller två meningar - ibland bara ett enstaka ord - och ber detta om och om igen, i gemenskap med Gud. Det kan både gälla meningar från Bibeln, eller från någon annan del av kyrkans tradition. Det mest välkända torde väl vara Jesusbönen: Herre Jesus Kristus Guds Son, förbarma Dig över mig, syndare. (den finns i flera variationer)

En av dessa korta meningsböner som jag är mycket förtjust i - bland en mängd andra - är officerens ord till Kristus:

Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord, så blir jag frisk.

I smått bearbetat version [ :) ] finns denna med bland en av Johannes Chrysostomos böner inför eucharistin, nattvarden:


Herre, min Gud! Jag vet ,att jag icke är värdig,
ej heller är jag värd, att Du skulle gå in under taket på min själs hus,
ty det är helt öde och förfallet;
ja, Du har i mig ingen värdig plats,där Du kan lägga Ditt huvud.
Men såsom Du för vår skull ödmjukade Dig från höjden,
så värdigas nu ock sänka Dig ned till min ringhet.

Och såsom det behagade Dig att låta Dig läggas i stallet,
och i de oförnuftiga djurens krubba, så värdigas nu också ingå i min oförnuftiga själs krubba,
och i min befläckade kropp.
Och såsom Du icke höll det för otillbörligt
att gå in under Simon den spetälskes hus och hålla måltid med syndare,
så värdigas också ingå i min ovärdiga, spetälska, och syndiga själs hus.

Och liksom Du icke stötte bort min like,
äktenskapsbryterskan och synderskan,
vilken kom och berörde Dig,
så förbarma Dig också över mig, syndaren,
som kommer och berör Dig.

Och liksom Du icke harmades över hennes befläckade och orena läppar,
vilka kysste Dig,
så harmas ej heller över min mun,
mer befläckad och oren än hennes,
ej heller över mina befläckade och orena läppar,
ej heller över min befläckade och orena tunga.

Men må glöden och av Din allraheligaste Lekamen
och Ditt dyrbara Blod
bliva mig till helgelse och upplysning,
till hälsa för min ovärdiga själ och min kropp,
till lättande av mina många överträdelsers börda,
till beskydd av varje djävulens gärning,
till bedrivande och besegrande av mina onda och skamliga vanor,
till dödande av mina lidelser,
till att hållande av Dina bud,
till mottagande av Din gudomliga nåd
och till förvärv av Ditt Rike.

Ty jag kommer till Dig, Kriste min Gud,
icke i högmod, utan i full förtröstan
på Din outsägliga nåd,
på det att jag icke, långt borta från Din gemenskap,
må bliva ett offer för den liste vargen.

Därför beder jag Dig, Härskare,
Du som ensam är helig!
Helga min själ och min kropp,
mitt förstånd och mitt hjärta,
mina njurar och mitt innersta!

Förnya mig helt!

Plantera Din fruktan i mina lemmar,
och giv att Din helgelse må oupplösligen vara i mig.
Bliv min hjälpare och mitt beskärm!
Led mitt liv i frid och förläna mig att få stå på Din högra sida med Dina helgon
genom förbönerna av Din allrarenaste Moder,
Dina okroppsliga tjänare,
de allrarenaste makterna,
och alla Dig i evighet välbehagliga helgon.

Amen.


Jag rekommenderar alla som inte redan gör det, att börja be inte endast medsina egna ord, utan med de gemensamma böner som skapats under århundradenas lopp. Det har mängder med fördelar, exempelvis:

  • Man ber (ofta) med samma ord som Jesus och apostlarna, vilket inte är alldeles för illa.
  • Man får teologi serverat på ett fat (om än ett fat man ofta får kämpa för.)
  • Man ber tillsammans med "alla de heliga", den världsvida Kyrkan, genom alla tider och platser; ett underbart sätt att åskådliggöra dels Kyrkans enhet, samt den frälsande gemenskapen Treenigheten är.
  • Man blir (ofta) styrkt, tröstad, upplyft etc av de orden som är nedlagda i dessa böner.
  • Man slipper tänka "vad ska jag be nu, och hur?", och kan istället koncentrerar sig på att faktiskt be.
  • Man blir tränad i bönens skola, vilket bl.a. leder till att man tillslut även kan våga sig på det svårare företaget att be "personliga böner" (vilket man givetvis kan göra samtidigt som man ber dessa skriva böner)
  • Man kan "träda in" in bönens ord, och tillägna sig det man säger på ett helt annorlunda sätt.
  • Man får ett oerhört stöd, utifrån vars mylla senare den "fria" bönen kan spira allt rikare.
  • Etc. etc.
Listan kan göras lång. Som allt annat.


För övrigt är det nu drygt en vecka kvar tills när man ska söka till universitetet. Jag bävar. Varför skall det vara så jobbigt att ta beslut? Ännu svårare blir det när ett beslut  - i detta fallet de olika frågorna gällande framtida studier - är beroende av att man även gör en massa beslut i andra frågor. Huvaligen.

Herrre visa mig den väg jag ska gå, och hjälp mig att vandra den.


namnlös dikt av Velimir Chlébnikov



Bobeóbi sjöng läpparna,

Veeómi sjöng blickarna,
Pieéo sjöng ögonbrynen,
Lieeej sjöng ansiktet,
Gzi - gzi-gzeo sjöng kedjan.
Så levde på en målarduk i något slags samklang
Bortom alla dimensioner Ansiktet.

vackra gamla anteckningar

Hemma hos oss har vi en hel del gammal andlig literattur, varav de flesta är trycka någon gång mellan år 1700 och 1900, det mesta från 1800-talet. Bland dessa kan nämnas exempelvis Arndts "paradis-lustgård", samt "Kristens Resa" etc.  I min personliga ägo har jag ett antal äldre böcke (inklusive en eller två gamla anteckningshäften) vilka i det forna har tillhört mina äldre släktingar.

Dessa böcker är väldigt spännande att läsa, inte bara för att de är gamla samt  pga av deras ofta underbara innehåll, utan också eftersom mina släktingar (och folk som ägt böckerna innan dem) ofta har skrivit små anteckningar här och var, alltifrån årtal och namn, till dikter, psalmer, böner och hymner etc. En hel del är mycket vackert. Tyvärr är det ofta svårt att läsa vad som står, dels för att det ofta är skrivet i blyerts och alltså bleknat bort, men också för att jag inte kan läsa de flestas handstilar.

Här är ett exempel på en liten handskriven  bön/psalm som jag fann på den ena pärmen av den lilla boken "Roos Nattvardsbok":

När jag skall lämna världen
o lämna Du ej mig,
vid sista hädanfärden
 o Jesu tänk på mig.
När vånda trycker anden
och kroppen lider nöd,
så kom och lossa banden
o Jesu, för din död.


Jag undrar om detta är någon gammal regional variant av sv.  ps. 144: 6, eller om det är så att den som finns i nuvarande psalmboken är en reviderad variant. Eller har kanske en av mina släktingar i det förgångna glömt bort texten och skrivit fritt utifrån minnet kanske? Vackert är det i alla fall.

Tänk om jag hade haft en släkting som skrev dagbok, eller dikter, eller vad som helst. Det hade varit något att få ta del av sådant material.

simpsons

Ofta klagar kristna över att det bara visas en massa våldsamma och omoraliska tingest på TV:n. Men nu har ryska kyrkan protesterat och sagt att det inte är farligt. En del bra saker visas ju faktiskt, såsom Simpsons. Följande har talesmannen för Moskva-patriarkatet, Fader Mikhail Propopenko, sagt om Simpsons:

I would not say that absolutely all cartoons shown on 2x2 are immoral and offensive. In fact, some of the cartoons shown there can even be called Christian and promoting family values - take, for instance, The Simpsons, a cartoon series that I, for one, really like.

Bra. Då behöver jag behöver jag inte känna mig som en hädare när jag skrattar åt Homers förlöjligande av Flanders:)

Källa:
Interfax - religion.




pessimism och dess rot

Jag är en oerhört självkritisk människa. Som dessutom har en oerhört pessimistisk inställning till det mesta. Detta får följden att jag ofta avstår från att göra saker jag vill göra, av den anledningen att jag tror mig veta att jag ändå på ett eller annat sätt genom att göra just detta endast kommer bli förödmjukad, misslyckad, besviken och i slutändan ledsen.

Detta innebär alltså att jag i en alldeles för stor skala underlåter att göra, säga och skriva saker som egentligen kanske skulle visat sig bära god och varaktig frukt; vad gott kunde inte detta gjort för denne, och vad kunde inte detta ha inneburit för mig själv. Följdaktigen går både jag själv och andra miste om mycket som vi alla kunde ha mått bra av och blivit lyckliga av. (för övrigt är det min mening att underlåtenhet är den största och mest utbredda ondska som människan besitter, och den som åsamktat henne mest lidande)

En inte alltför nykter och nyttig inställning till livet. Men desto lyckligare blir jag då jag faktiskt genomför det önskade, och resultatet blir bättre än jag förväntat, ja kanske rentav precis så som jag egentligen hade velat att det skulle bli.

Jag undrar ifall denna min pessimism och självkritik är anledningen till att jag ofta lyckas bra med mina studier - jag är så rädd att jag ska misslyckas totalt, med följden att  jag verkligen kämpar så hårt att det faktiskt blir rätt bra.

Frågan är varför denna "taktik" fungerar när det gäller just studierna, men såfort jag nyttjat den - nyttjandet är självfallet ofrivilligt, det ligger ju i själva min natur att handla på detta viset, jag är som sagt (ofrivillig) pessimist in i hjärteroten, och kan inte handla i enlighet med någon annan taktik - på andra områden så är den dömd att misslyckas. Och själva vetskapen om detta gör att jag endast blir än mer pessimistiskt inställd inför dylika situtioner.

Det är inte en lätt situation det hela. Jag undrar om fäderna har någon rekommenderad medicin gentemot detta (vilket väl är en självklarhet, Kristus  - Odödlighetens Medicin som Ignatios säger - fungerar mot det mesta).

Jag antar att det hela grundar sig - som så mycket annat - i rädsla. Jag åsyftar nu inte den rädsla i meningen skräck, vilket man kan hysa gentemot exempelvis mörker. Som jag ser det är skräck den mer hysteriska, fysiska rädslan, medans den rädsla jag talar om representerar den "finare", mer djupa rädslan. Denna kan gestalta sig på en mängd sätt, såsom rädsla för döden, bundenhet etc. etc.


image15

allting grundar sig - har rötter - i något djupare


Gällande pessimism á min version torde det alltså som sagt grunda sig i rädsla, i den "fina" varianten.  Men låt mig fortsätta. Eftersom det rör sig om pessimism så borde det hela handla om rädsla för just det som min pessimism varnar mig för, alltså: misslyckande, skam, besvikelse, ledsamhet, förödmjukelse etc. etc.

Ok. Då har vi konstaterat det; pessimism grundar sig in rädslan för diverse företeelser, vilka gemensamt kretsar kring en kärna, vilken jag ska presentara kortfattat nedan:

 Människan är såsom människa skapad till gemenskap  - hon är ju som bekant Treenighetens avbild, dvs, en avbild av den mest innerliga gemenskap som kan tänkas - och denna gemenskapsmöjlighet hon äger såsom person kan realiseras, på flera punkter:

  • Gemenskap inom sig själv; man är hel såsom person.
  • Gemenskap med Gud.
  • Gemenskap med sina medmänniskor, samt med den himmelska härskaran.
  • Gemenskap med djuren.
  • Gemenskap med övriga skapelsen.
Människan är inte kallad att leva som ett anonymt kugghjul i ett kollektiv, ej heller som en självständig individ i ett sterilt samhälle, utan hon är skapad till ett liv såsom person i katolicitet, sobornost (rysk. ung. "katoliciitet, tillsammanshet")

Den största risken människan löper idag gällande detta, är att bli en enskild och avskiljd individ. Detta innebär att hela skapelseordning - gemenskapstanken - rubbas. Människan är ett flockdjur och skall således leva därefter; något annat är skadligt. Och det som är skadligt kan man få en rädsla för.

Det är alltså detta som är den kärna - om man vill dra det till sin spets - kring vilken mina rädslor kretsar: rädslan för uteslutandet.

Vill man förstora det hela ännu mer, kan man dra sig till minnes det kyrkliga anathemiserandet (?), dvs, exkommunikation. Vilket inte är något annat än just uteslutandet ur den kyrkliga gemenskapen kring Eukaristien, nattvarden - Jesus. Alltså: rädsla för att förlora gemenskapen med Gud.

Nu tror jag visserligen inte att jag drabbas av betänkligheter och second thougths gällande allt och lite till pga en undermedveten rädsla för förtappelse, men det är en intressant tankegång, tycker jag.

Hur som helst; jag är pessimistisk och jag antar att det beror på att jag bär på en i min natur inbyggd rädsla för de punkter jag nämnde ovan, såsom skam, blygsel, misslyckande, besvikenhet etc. etc.

Nu återstår det endast att återigen försöka utnyttja denna pessimism.

Eller... i att låta mitt hjärtas rötter söka sig ännu djupare -  djupare än vad pessimismens rötter tagit sig i mitt hjärta -   ner i den härliga och djupa myllan som kallas Liv, källan till allt vad kärlek, godhet och sanning heter; Fadern Sonen och Den Helige Anden, den Livgivande Treenigheten - Gud.



Jag hoppas ingen uppfattade detta inlägg som något "djupt personligt och privat", vilket det knappast kan sägas vara, då jag för min del tvivlar på att någon kan ha undgått att jag ofta är oerhört pessimistisk.

känd filosof kompis med Paulus?

Det är intressant och roligt att i Nya Testamentet finna små notiser om världskändisar som snabbt fösvinner ur berättelsen. En av de mer förnäma som nämns står att finna i Apostlagärningarna, kapitel 18. Där berättas att Paulus predikar för judarna i Korinth, i ett och ett halvt år stannar han. Och in träder vår kändis, Gallio. Den grekiske evangelisten Lukas berättar alltså följande:

Det år då Gallio var ståthållare i Achaia förenade sig judarna i ett angrepp på Paulus, drog honom inför domstolen och sade att han förledde människorna till att dyrka Gud på ett sätt som stred mot lagen. Men innan Paulus hann ta till orda sade Gallio till judarna:
"Om det gällde något brott eller skurkstreck skulle jag naturligtvis lyssna till er, judar. Men grälar ni om ord och namn och er egen lag , då är det er ensak. I sådana tvister vill jag inte vara domare."
Därmed körde han bort dem från domstolen. Då kastade sig alla över synagogsföreståndaren Sosthenes och misshandlade honom mitt framför domartribunen. Men det tog Gallio ingen notis om.

Paulus har alltså träffat på en viss Gallio, ståthållare i Achaia, vilken friade honom från anklagelserna. Men vem var detta?

Gallios ursprungliga namn Lucius Annaeus Novatus, och var äldre bror till Lucius Annaeus Seneca, mer känd som Seneca Filosofen (en stoiker). Gallio var alltså bror till självaste Seneca! Fadern var retorikern Lucius Annaeus.
Sitt nya namn, Junius Annaeu Gallio, fick han då han adopterades av retorikern Junius Gallio.

Gallios yngre bror, den välkände filosofen Seneca, var lärare åt Nero, och riktar ett flertal av sina dialoger åt sin broder. Han nämns även av sådana berömda människor såsom Plinius den äldre, Tacitus och Dio Cassius.

Gallio kom mycket riktigt, såsom Lukas skriver, att verka såsom ståthållare (proconsul) i provinsen Achaia, men han tvingades pga sjukdom lämna sin post efter ett fåtal år.

Han levde längre än sin mer kände lillebror (Seneca tog självmord på order av Nero), men dog till slut någon gång kring år 65 (något år innan Nero låter avrättar Petrus och Paulus), troligen genom avrättning på order av kejsar Nero; en del menar att han tog självmord.

Man vet att Gallio verkade som prokonsul mellan åren 51 och 53; med hjälp av detta kan man datera ett flertal händelser i Apostlagärnigarna samt ett flertal epistlar.

För övrigt finns det bevarat ett antal korta brev från Paulus till Seneca, samt från Seneca till Paulus. Att en sådan kan ha förekommit är inte omöjligt; Seneca bör såsom filosof inte ha haft något emot att lära känna nya filosofiska strömningar - tvärtom var de flesta i Romarriket öppna för nya religiösa och filosofiska strömningar, vilket förklarar framgångarna som t.ex. judendom, kristendom och mysteriereligionerna hade bland dessa folk. Dessutom var Paulus medlem i Agrippa den andres råd, vilket gav en viss "rang" som kan anses ha underlättat kommunikation mellan Paulus och Seneca.
Flera av de tidiga kyrkofäderna - såsom Augustina och Hieronymus (300-talet) - accepterade breven som äkta, och enligt Hieronymus var det en populär läsning bland kristna och filosofer. Numera anses dock brevens äkthet av många (en majoritet?) vara tveksam; de som betvivlar dem erkänner dock att de är författade mycket tidigt, senast någon gång under 200 - talet. Möjligheten finns även att de är förfalskningar med inspiration från förut existerande men numera förlorade original.

Huruvida breven är äkta eller ej, så är själva deras existens intressant, då de visar på kristendomens tidiga kontakter med grekisk filosofi. Kristendomens dialog - och "utnyttjande" av - med filosoferna började inte först i.o.m. 300 - talets stora kyrkofäder, nej, den började inte heller i Alexandria under 200 - talet (även om den här var särkilt livaktig) - redan under apostlarnas tid pågick denna dialog. På flera håll i Nya Testamentet nämns - om än oftast i förbigående - hur någon träffar på en filosof (se t.ex. Paulus vänskap med Dinonysios Areopagiten) eller nämner någon viss filosofi, och här och var citeras (mer eller mindre korrekt) meningar ur grekiska verk (eller talesätt?).

Vidare har någon lagt fram en teori om att den blinde Bartimaios som i Matt. 10: 47 ber om Jesu förbarmande ska åsyfta en person som hörde till den grekiske pythagoreiske filosofen
Timaios skola ("bar" betyder "son" på arameiska) - en inte helt omöjlig tolkning, vilkens betydelse isf skulle innebär att denna filosofi är "blind", och kan helas, eller perfektioneras  i Kristi ljus. Det kan även tänkas att mannen kan ha varit platonist, då en av Platons mer kända skrifter heter Timaios.
Att grekisk filosofi och judisk tro tidigt kom i kontakt (en utmärkt representant är den judiske filosofen/teologen Filon av Alexandria, mycket uppskattad av kyrkofäderna) är historiskt klarlagt, och det finns berättelser  om att Pythagoras ska ha träffat lärjungar till Jeremia (de levde samtidigt), samt att flera grekiska filosofer ska ha läst (stycken av?) Moseböckerna, vilket inte heller det är en omöjlighet och skulle kunna förklara en hel del likheter som finns dem emellan.

Slutligen kan det nämnas att Paulus i sitt brev till Filipperna (från början av 60 - talet) skriver följande:

Alla de heliga hälsar er, särskilt de som arbetar vid kejsarens hov.

Paulus har alltså haft kontakter inom hovet, vilket ger ytterligare skäl för att Paulus kan ha haft kontakt med Seneca, som ju som sagt var kejsarens lärare.

Breven kan här läsas i sin helhet, med korta kommentarer här.

Detta med filosofi, kristendom, Bibeln och kända antika personer (etc...) är ett mycket spännande ämne. Jag rekommenderar en serie i ämnet Kristendom och grekisk filosofi som David Nyström skriver på bloggen Teologiskt Forum.

serbo - kosoviska krisen

Jag gör ingen hemlighet av att jag menar styckandet av Serbien vara skrämmande. Att Kosovo s.a.s. "drar sig ut" ur sitt egna land är absurt. Inte minst med tanke på att Kosovo (eller Kosova som det nu ska kallas) är det ursprungliga Serbien, ja, Serbiens historiska hjärta. Här har genom århundradena mängder av kyrkor, kloster, internationellt erkänd konst och andra nationalskatter odlats (mycket av allt detta har förstörts av kosovoalbanerna de senaste åren), här fanns ett av Ortodoxa kyrkans andliga centra, härifrån stammar Serbiens gamla hjältar och sagofigurer...

Folk som har diskuterat med mig ang. ämnena islam och invandring vet att jag är varken invandringsfientlig eller fanatiskt anti-muslimsk. Inte heller delar jag många andra människors rädsla för "islamiseringen" av Europa. Men när ett område  - dvs Kosovo - med kända kopplingar till bl.a. Iran och terrorist - organisationer, kommer att existera som muslimskt land i Europas hjärta - då tycker t.o.m. jag att det är skrämmande.

Även det faktum att hela denna process - alltså Kosovos självständighetsförklaring - strider mot  FN:s resolution 1224  borde mana till eftertanke. Att så många försvarar Kosovos handlande är förvånande. Varför stöder dessa inte andra små områden och folkgrupper som strävar efter självständighet - såsom Tjetjenien, Baskien, Katalanien, Nordcypern, Transnistrien, Transsylvanien, Srbiska, Abchazien, Syd - Ossetien etc etc? Hela förfarandet strider mot den gängse internationella rätten; Kosovos självständighetsförklarnade är inget annat än olagligt.

En hel del motiverar sin ståndpunkt med det bekväma "det är ju ändå mest kosovoalbaner som bor där..."  Men är det skäl nog att grunda en egen suverän stat? Bidrar det till fred och lugn på Balkan? Är det inte större risk att detta endast ökar splittringen och öppnar upp för ännu mer nationalism? För övrigt är albanernas majoritet i Kosovo på intet sätt historisk: som nämndes ovan så är detta Serbiens vagga, och ända fram tills för ca hundra år sedan var mellan 60 och 80 procent av de boende här just ortodoxt kristna serber. När Tito kom till makten började han driva bort serber och istället forsla dit de muslimska albanerna., vilket ledde till att de hamnade i majoritet. Slutligen - efter kriget och Natos bombningar - mer eller mindre drevs ca 100 000 serber (och andra minoriteter) bort från Kosovo under 90-talet. Idag utgör serberna mellan 5 och 7 procent av Kosovos befolkning - och detta i Serbiens gamla hjärta!

Någon bloggare skriver:

Tänk er att Götaland en dag befolkas av 10% främlingar och vårt politikerfrälse beslutar att öka antalet till 40% inom loppet av ett decennium. Efter ett halvt sekel utgör dessa främlingar 60% av befolkningen och bestämmer sig för att rensa ut allt vad svensk kultur och identitet heter, parallellt med att man aktivt vill rensa ut alla etniska svenskar från området. Tänk er att världens största makt ställer sig bakom denna strävan och hindrar övriga Sverige från att ingripa till svenskarnas försvar.

Då får du en sinnebild om hur dagens serber, ett europeiskt brödrafolk, ser på läget när kosovoalbanerna idag utropat Kosovo, Serbiens kulturella centrum, till SITT LAND DÄR DE OCH INGEN ANNAN HAR RÄTT ATT STYRA.

Nu har det t.o.m. gått så långt att Ortodoxa kyrkan vägrar att ha någon som helst offentlig förbindelse med styret i Kosovo. Inte ens munkarna får tala med de ledande. Jag förstår dem.
Jag kan inte göra annat än att sörja med serberna, och giva mitt tysta deltagande i bön.

Länktips: 
kosovocompromise.


Fantasi versus Dröm

Det är lätt hänt - och tyvärr ganska vanligt - att man blandar ihop två åtskilda företeelser, och förknippar dem med varandra. Exempelvis kan många ta den kristna askesen för hellenistiskt leverne, pga ytliga likheter, när det i själva verket ligger en genomtänkt människosyn - präglad av och grundad i de bibliska skrifterna, m.m. - bakom. (detta gäller för övrigt andra saker också, nu när jag nämnde relationen kristendom - judendom - hellenism).

Ett annat fall där en sådan här sammansmältning och beblandning är vanlig, tror jag - för att anknyta till mitt förra inlägg - är de fall, då många människor tar sina fantasier för drömmar, vilket kan få förödande konsekvenser för hur ens liv kommer att gestalta sig.

Medan en fantasi ofta (bortsett från att vara en positiv förmåga till lekfullt tänkande, m.m.) är ett tillfälligt nyck som drabbar människan - och ibland kan urarta i svärmerier och utsvävningar - är en dröm istället det djupare målet (eller ett av flera mål) som en människa strävar efter i sitt liv.

En människa som alltså drabbas av en fantasi, och misstar detta för en dröm - vilket är lätt hänt då dessa mer eller mindre kortlivade fantasier kan vara väldigt känslorika och således "förledande" - löper risken att glömma bort och missa de mål som man har i sitt liv, och istället hänge sig åt en liten parentes i tillvaron. Vilket kan vara katastrofalt, i den meningen att hela händelsen skadar eller t.o.m förstör den arma människans liv; här har Mr X levt si och så, i tron att detta var hans mening och uppgift med livet, men så visar det sig att han har tagit helt fel, och förspillt veckor, månader, år, decennier på något som han egentligen inte var menad att göra.

Ett simpelt exempel, version a:

Herr Z växer upp, och med åren inser han att han vill ägna sitt liv åt trädgårdsmästeri. Halvägs genom sin utbildning (får trädgårdsmästare någon slags akademisk utbildning?) inser han dock, 27 år som han nu är, att han snart kommer gifta sig, få barn och tvingas leva tillsammans med alla dessa för resten av sitt liv, som en enkel trädgårdsmästare (hela denna första del är alltså den sanna drömmen, eller meningen med hans liv; det följande behandlar hans fantasi). Aldrig kommer han att få göra som hans ungdomliga vänner gjorde förut, resa världen runt, ensam, som en bohem ute i vildmarken. Frihet! Ah, detta har jag drömt om, tänker denne Herr Z, som inser att detta alltid har varit hans dröm, detta är meningen med livet, detta ska han ägna sitt liv åt. Också ger han sig ut på äventyr, avslutandes sitt liv som en ensam åldring, vilken aldrig fått njuta av familjelivets välsignelser.

Ett simpelt exempel, version b:


Fröken Y träffar en man, som både ser bra ut, är trevlig, har god ekonomi och verkar kunna bli en god familjefar. Snabbt får hon känslor för den nye bekanskapen, vilka besvaras från honom. Efter åtskilliga månader blir det giftermål, och efter endast några år spricker det hela, då känslorna försvunnit. Vad har hänt? Istället för att grunda äktenskapet på verkligheten, och bygga upp det genom drömmen om ett framtida familjeliv, har fröken Y - om än med viss grund i just verkligheten - låtet det hela helt och hålle styras av känslorna och sina fantasier om hur ett äktenskap bör se ut. Hon var förväxlat sina statiska fantasier - "i ett äktenskap ska man alltid ha känslor av detta slaget" - med verklighetens mångskiftande och dynamiska tillstånd, vilket fick följden att hon gav upp sitt äktenskap såfort hon stötte på hinder.

Alltså; en fantasi släpper man, om det blir jobbigt, men en dröm kämpar man vidare med, hur livet än kommer att gestalta sig. Den är fast. Det är ett mål som måste nås, om än man lever eller dör.


Kanske är det delvis på grund av detta som så många människor skiljer sig, många avfaller från tron, sviker sina nära och kära - helt enkelt; ger upp.

Man har ersatt drömmen med fantasin. Man har missat målet. Och gått vilse i livet.


Det gör vi nog alla då och då. Vi har alla anledning att sjunga:

anna elämälle suunta ja tarkoitus





Jag bör kanske tillägga att jag på intet sätt har något emot varken fantasier eller känslor allmänhet, inte i den mening man talar om dem i dagligt tal. Jag hoppas det framgick ovan.


För övrigt är det långfredag i dag (enligt den gregorianska kalendern, det vill säga. Annars dröjer det ännu en liten bit). Jesu död. I morgon (natt) uppstår Han. Livet och Hoppet segrar. Wow.

Drömmar - bindande?

Man talar ofta om att drömmar (nu talar jag ej om den sortens drömmar man får då man sover) är nödvändiga för människan. Sedan kanske olika människor menar att drömmar är bra av olika skäl: för den ene är det ett sätt att fly undan vardagen, för den andre ett slags hopp som får en att kämpa vidare, och för en tredje kanske det rentav är ett sätt att finna inspiration. Mängder av funktioner kan finnas.

Och självfallet menar jag att drömmar är underbart, trevligt och nödvändigt. Men jag undrar om inte drömmar kan vara lite farliga också. I den meningen att de binder en.  Nu beror detta på vad för slags dröm det gäller, men säg att person X drömmer om att  leva i X:by, tillsammans med person Y, och vill arbeta inom  Z -yrket (antalet specifikationer kan utökas i en oändlighet...). Det är visserligen än väldigt bestämd dröm denne människa bär på, men jag tror ni förstår min poäng.

Är drömmar bindande? Eller är allt med dem positivt?



Idag nämndes det något kort om
Runeberg, finlands nationalskald, på svenskan. Till min glädje fann jag en sida med 77 av hans dikter, varav ett flertal är mycket vackra. Rekommenderas å det starkaste. När jag nu ändå talar om finska poeter/författare bör jag väl även passa på att nämna Zacharias Topelius, (som för övrigt skrivit de kända barnvisorna "Världen är så stor, så stor [lasse, lasse liten]", "sov du lilla videung" samt "rida rida ranka") vars samling Sånger innehåller en stor mängd vackert material.
Båda skalderna har även skrivit ett flertal vackra psalmer.






anna elämälle suunta ja tarkoitus

Promenad på Höjden

Har ni någonsin funderat på hur det måste kännas att helt fri från alla bekymmer ge sig ut på en promenad? En promenad som man inte har några speciella planer för - man går dit man vill, hur länge man vill - och under vilken man endast behöver ägna tankarna åt sådant som skänker hjärtat glädje. Det har jag. Inte så att jag inbillar mig att något sådant skulle bli mig givet på denna sidan graven. Faktum är att denna min lilla fantasi endast är en syntes mellan en romanticerad bild av de iriska och ryska pilgrimernas vandringar, samt mina egna små strapetseringar runt omkring här på Höjden.

Häromdagen gjorde jag en sådan liten promenad (notera att jag nu åsyftar den sist nämna "strapetseringen", inte den först nämnda drömpromenaden), vilken började bland hönsen som hoppade runt i sitt vanliga I´m-the-animal-version-of-a-wild-american-stil. Sedan närmade jag mig de små mysk(o)ankorna (vilka, om hönsen är amerikanare, får anses representera engelsmännen), som i en sövande takt, sakta vaggade sig framåt, i jakt på mat. En av dem kvackade till och med till lite, då en tupp pickade honom/henne på huvudet; vanligtvis brukar ankorna endast väsa, alternativt pipa som små kycklingar. En trevlig överraskning.

Efter detta lilla umgänge med fäna, begav jag mig över ängen, till skogen, ner för klipporna, beskådade en nerfallen koja vi byggt som småbarn för flera år sedan - på den tid då vi åkte ner hit från Uppsala på sommarloven - och stannade sedan strax innan jag nådde fram till det nedfallna staketet/stängslet. Jag erfor det nästan som att det ett tjugotal meter ifrån mig - eller snarare hoppades jag det - stod en människa. Fantasin började leva sitt egna lilla liv, umgicks en stund med mig, och flög sedan iväg som en fågel, och lämnade mig klarvaken, medvetandes om att det hade börjat duggregna. Jag steg över det förfalla staketet/stängslet och gick framåt en stund, tills jag närmade mig sjön. Så satte jag mig ner på marken.

.
image12


Jag tog fram ett litet papper som låg ihopskrynklat i min ficka, fattade tag i pennan, och började under en väldig inspiration skriva ned alla de tankar, drömmar och infall som tog sig nöjet att passera genom mitt huvud just denna stund. Det hela liknade - ser jag nu - ett desperat försök att försöka forma om verkligheten efter egen vilja, genom att just skriva ned min egenhändigt reviderade version av den på papper, med alla de trevligheter och förbättringar det kan tänkas innebära.
Efter inte en alltför lång stund insåg jag dock det fåfänga i hela projektet, och förstod att det Sanna, Sköna och Goda - med ett ord, den Ljuva - omöjligen kan spärras in, nås och förverkligas genom att jag fantiserar om det, tänker på det, filosoferar över det, drömmer om och skriver ned det. Det är alltför stort, alltför underbart och äkta - alltför älskvärt, om man så vill - för att kunna fångas i ord. Nej, det måste sökas i handling. Man måste dyka ner i den Andres ögons inre ocean, som Athenagoras sa. Det krävs en personlig akt från min sida, ett svar på den Andres ständiga tysta rop. Ansikte måste stå mot Ansikte.

Med en blandad känsla av hopp och förtvivlan reste jag mig så upp, tog de sista stegen fram till sjön, kollade ned i vattnet några sekunder, sökandes efter ingenting, och vände hemåt.

image13image14 




Ansikte måste stå mot Ansikte.






Läste för övrigt ett intressant och kort inlägg, några dagar gammalt, om Serber i kosovo, på
Fredrik Norbergs blogg.

Om

Min profilbild

Nomas