"Herre, jag älskar Dig. Nu har du fyra minuter på dig att välsigna mig" - Vi västkristna i ett nötskal?
En till liten fundering. Jag läste häromdan att Luther bad två timmar varje morgon. Likaså gjorde Weaslybröderna. Själv brukar jag be två minuter. Det är rätt konstigt ändå; det är ju egentligen (tycker jag) inte så jobbigt att be. Inte när man väl gör det iaf, men då man INTE gör det så tänker man (läs: jag) "ånej, jag orkar inte nu, kanske sen..."
Häromdagen bad jag jättelänge. En timma medvetet, sen somnade jag (Är det bra eller dåligt att somna när man ber?:P ). Det som kan vara jobbigt är att hitta orden, speciellt i de sammanhang då folk vill att man ska be högt. Det är hur svårt som helst tycker jag; jag har ju som sagt tom problem att hitta ord när jag ber tyst! Men hursomhelst. Orden är inte viktigt, tycker jag. Visst är de, mer eller mindre, bra/nödvändiga. Men oftast ber jag väldigt enkelt bara; tankar, tungotal, ett par ord, och några s.k. "färdiga" böner.
Det viktiga är att, som Luther sa, "med hjärtat sucka och ropa till Kristus Jesus", inte hur man suckar och ropar: Det behöver inte vara fina ord, högljudda skrik, "snuttifierat språk", hörbart tungomål etc. Det behöver endast vara tre saker: Det ska vara "en suck", som ska komma "av hjärtat", och till "Kristus Jesus".
Jaja. Det jag ville säga var iaf; Bön ÄR väldigt härligt! Vi (speciellt vi i västvärlden) måste låta "Guds dammsugare" komma och städa upp och fräscha till lite. För det är ju väldigt mycket som är så fel hos oss.Jag citerar Wilgot Fritzon:
"Vi är konsumentorienterade, vi har placerat Gud i en låda, vi anpassar och tolkar Guds Ord till vad folket och vad samhället tycker, vi har mycket liten förståelse för uppoffringar, vi är alltför lokal- och programfixerade, vi är alltför analyserande, vi har fastat i materialism (Sannerligen!) -och sist, men inte minst, Vi har inte tid för Gud. (Han fortsätter) Vi begränsar starkt tiden för Gud att komma till tals med oss. Det gäller såväl i den privata bönen som i våra mötessammanhang. Attityden tyckas vara ´Herre, jag älskar Dig. Nu har du fyra minuter på Dig att välsigna mig.´"
Hm. Minns jag rätt så är det här mitt tredje inlägg som (på ngt sätt) har med västvärldens materialism, eller angränsande ämnen, att göra. Det lär bli fler...
"Prayer [shall] be made with heartful compunction rather than many words, and prolonged only under the inspiration of divine grace" - sammanfattning av kapitel 20, St. Bendikts regel.
Här är F.Ö. en länk till en (luthersk?) sida om bön. http://stefan.djupsjobacka.com/tronskallor6.html
Häromdagen bad jag jättelänge. En timma medvetet, sen somnade jag (Är det bra eller dåligt att somna när man ber?:P ). Det som kan vara jobbigt är att hitta orden, speciellt i de sammanhang då folk vill att man ska be högt. Det är hur svårt som helst tycker jag; jag har ju som sagt tom problem att hitta ord när jag ber tyst! Men hursomhelst. Orden är inte viktigt, tycker jag. Visst är de, mer eller mindre, bra/nödvändiga. Men oftast ber jag väldigt enkelt bara; tankar, tungotal, ett par ord, och några s.k. "färdiga" böner.
Det viktiga är att, som Luther sa, "med hjärtat sucka och ropa till Kristus Jesus", inte hur man suckar och ropar: Det behöver inte vara fina ord, högljudda skrik, "snuttifierat språk", hörbart tungomål etc. Det behöver endast vara tre saker: Det ska vara "en suck", som ska komma "av hjärtat", och till "Kristus Jesus".
Jaja. Det jag ville säga var iaf; Bön ÄR väldigt härligt! Vi (speciellt vi i västvärlden) måste låta "Guds dammsugare" komma och städa upp och fräscha till lite. För det är ju väldigt mycket som är så fel hos oss.Jag citerar Wilgot Fritzon:
"Vi är konsumentorienterade, vi har placerat Gud i en låda, vi anpassar och tolkar Guds Ord till vad folket och vad samhället tycker, vi har mycket liten förståelse för uppoffringar, vi är alltför lokal- och programfixerade, vi är alltför analyserande, vi har fastat i materialism (Sannerligen!) -och sist, men inte minst, Vi har inte tid för Gud. (Han fortsätter) Vi begränsar starkt tiden för Gud att komma till tals med oss. Det gäller såväl i den privata bönen som i våra mötessammanhang. Attityden tyckas vara ´Herre, jag älskar Dig. Nu har du fyra minuter på Dig att välsigna mig.´"
Hm. Minns jag rätt så är det här mitt tredje inlägg som (på ngt sätt) har med västvärldens materialism, eller angränsande ämnen, att göra. Det lär bli fler...
"Prayer [shall] be made with heartful compunction rather than many words, and prolonged only under the inspiration of divine grace" - sammanfattning av kapitel 20, St. Bendikts regel.
Här är F.Ö. en länk till en (luthersk?) sida om bön. http://stefan.djupsjobacka.com/tronskallor6.html
En dröm: Att få vara fattig!
Ibland funderar jag på hur skönt det skulle vara att bara få lämna allt man äger, och vandrar runt hit och dit ägandes ingenting, bortsett från det man har på sig och lite nödvändigheter kanske. Att göra som St. Franciskus - rikemanssonen som festade varje dag, men sålde allt han ägde, gav åt de fattiga, för att själv leva ett liv tillsammans med "Fru Fattigdom", och vigde sitt liv åt att predika för allt och alla, tom för fåglar (!). Hans svar på några polares fråga om huruvida han skulle gifta sig någonsin blev "Ja, absolut, med den skönaste fru du kan tänka dig!" (och då syftade han på fattigdomen alltså:) )
Det finns en "klosterrepublik", det Heliga Berget Athos, i Grekland, där det bara bor en massa munkar och eremiter och präster. Deras liv verkar rätt spännande, bortsett från en del grejer dvs. Iofs kommer jag nog aldrig få sätta min fot på det berget - jag är ju inte öst-ortodox.
Annars kan man ju alltid göra små visiter hos mindre kloster här och var: Klostret i Taizé, frankrike, eller Östanbäcks kloster en bit ifrån Uppsala, eller ngt av alla de spännande kloster i öknarna som härstammar från fornkyrkan, etc etc...
Som jag skrev tidigare i ett annat inlägg, jag skulle hellre leva som en fattig afrikan, än att leva här i västvärlden som en materialistisk andetömd rik svensk, som "krossas av sin egen [materialistiska] tyngd.
Det här får mig för övrigt att tänka på en liten händelse som inträffade i en kyrka i USA på 70-talet, i samband med Jesus-rörelsens karismatiska väckelse: En pastor hade nyligen varit med om att ett par drogberoende hippies blivit frälsta. Han tar med dem till kyrkan för att fira Gudstjänst såklart. Han har självklart klätt upp sig med skjorta, kavaj och fina kläder. Senare säger han åt dem, ngt i stil med "Ni måste byta kläder, ni kan ju inte gå klädda i sånna där trasor heller! Nästa gång får ni komma med fina, ordentliga kläder, Gud kan ju inte umgås med er när ni är klädda så där." De svarar lite sårade: "Herr pastor, kan ni vara snäll och flytta er? Dina dyra kläder skymmer nämligen sikten från Gud" (Eller så sa de "Dina dyra kläder står i vägen mellan oss och Gud", jag minns inte riktigt).
Iaf; Tänk att få vara fattig!
Tillsammans med Franciskus säger jag :
Deus Meus Et Omnia (Min Gud - Mitt Allt!, på latin såklart),
Vill ni läsa ngt kort om honom kan ni tex besöka den här länken: http://stefan.djupsjobacka.com/omgudsdare.html
Och till sist, ngt som alla kan ta till sig, smakar jag lite på det budskapet Franciskus fick av Jesus när han satt i ett Kappel och bad:
"(Franciskus, Franciskus) Gå och bygg upp min kyrka, som du ser håller på att falla ihop!"
Det finns en "klosterrepublik", det Heliga Berget Athos, i Grekland, där det bara bor en massa munkar och eremiter och präster. Deras liv verkar rätt spännande, bortsett från en del grejer dvs. Iofs kommer jag nog aldrig få sätta min fot på det berget - jag är ju inte öst-ortodox.
Annars kan man ju alltid göra små visiter hos mindre kloster här och var: Klostret i Taizé, frankrike, eller Östanbäcks kloster en bit ifrån Uppsala, eller ngt av alla de spännande kloster i öknarna som härstammar från fornkyrkan, etc etc...
Som jag skrev tidigare i ett annat inlägg, jag skulle hellre leva som en fattig afrikan, än att leva här i västvärlden som en materialistisk andetömd rik svensk, som "krossas av sin egen [materialistiska] tyngd.
Det här får mig för övrigt att tänka på en liten händelse som inträffade i en kyrka i USA på 70-talet, i samband med Jesus-rörelsens karismatiska väckelse: En pastor hade nyligen varit med om att ett par drogberoende hippies blivit frälsta. Han tar med dem till kyrkan för att fira Gudstjänst såklart. Han har självklart klätt upp sig med skjorta, kavaj och fina kläder. Senare säger han åt dem, ngt i stil med "Ni måste byta kläder, ni kan ju inte gå klädda i sånna där trasor heller! Nästa gång får ni komma med fina, ordentliga kläder, Gud kan ju inte umgås med er när ni är klädda så där." De svarar lite sårade: "Herr pastor, kan ni vara snäll och flytta er? Dina dyra kläder skymmer nämligen sikten från Gud" (Eller så sa de "Dina dyra kläder står i vägen mellan oss och Gud", jag minns inte riktigt).
Iaf; Tänk att få vara fattig!
Tillsammans med Franciskus säger jag :
Deus Meus Et Omnia (Min Gud - Mitt Allt!, på latin såklart),
Vill ni läsa ngt kort om honom kan ni tex besöka den här länken: http://stefan.djupsjobacka.com/omgudsdare.html
Och till sist, ngt som alla kan ta till sig, smakar jag lite på det budskapet Franciskus fick av Jesus när han satt i ett Kappel och bad:
"(Franciskus, Franciskus) Gå och bygg upp min kyrka, som du ser håller på att falla ihop!"