utrop vid åsynen av skönhet
Det är intressant att höra vad människor utrister vid tillfällen av lycka, förvåning, lidande eller annat. Jag förmodar att den stora massan slänger ut sig en eller annan oskyldig (ungefär i bemärkelsen "omedveten") svordom. Personligen vet jag faktiskt inte vad jag brukar säga, ropa, viska eller vad jag nu gör. Det är ofta väldigt olika, för tillfället specifika ord - ibland endast rena ljuduppstötningar, utan någon som helst betydelse.
Jag har dock lagt märke till en (o-?) vana som jag de på senaste tiden lagt till mig; nämligen det att vid tilfällen av yttersta lycka eller glädje utbrista: Min Herre och Skapare! (med diverse variationer och tillägg, se t.ex. nedan)
Inte så att jag ropar ut det som en svordom eller liknande. Nej, nej, det skall verkligen inte tolkas i betydelsen att man "missbrukar Herrens Namn".
Det är snarare så att jag just blir så tagen av det jag upplever, hör, känner eller beskådar; jag blir så glad, lycklig, hänförd, förvånad över, rörd och tacksam över att få vara med om just detta, att jag i ett tillstånd av ren och skär uppskattning inte kan göra annat än att säga det ovan nämnda.
Med andra ord: jag tackar i glädje min Gud för att få ha erfarit detta underbara. Oftast rör det sig om att jag upplever - ser, hör eller betänker - något så vackert, att jag inte kan greppa att just jag fått erfara detta, just detta, och därför säger det nämnda, alltså i betydelsen:
Men eftersom jag alltsomoftast vid dessa tillfällen råkar befinna mig bland människor, så är det två små "hinder", vilka s.a.s. "stör" mitt utbristande; dels min blygsel inför att säga ord som dessa inför andra, och dels min avsikt att inte vilja skapa en pinsam situation för eventuella åhörare som kan tycka det hela låter obekvämt.
Detta hade fått det resultatet att jag ofta vid sådana här sammandrabbningar med skönhet, då jag alltså gärna vill utbrista något - att hålla tyst närapå förtär ens hjärta - istället för att faktiskt säga dessa ord, istället tänker orden. Men eftersom detta inte ger en lika lättande effekt på mig, så måste något fysiskt också vara med; detta fysiska består av en snabb och stor inandning, vilken tydligt kan synas av folk nära mig, och framförallt höras, då den skapar en litet, nästande viskande ljud.
Och denna situation är nästan än mer pinsam. Jag undrar vad folk tänker som helt plötsligt hör en långhårig tonårskille skapa ett sådant underligt ljud, nästan som en omvänd - men snabbare - suck.
Förut tänkte jag att detta uttryck - nu talar jag om utrycket över huvud taget, och inte denna skumma andnings-täckmantel som jag tyvärr anförskaffat mig; den är endast ytterligare ett led i alla dessa hinder för att göra sådant jag borde och vill göra, om än i en miniatyrrepresentatering - var något jag borde sluta med, då jag först menade att det vore fel att utbrista något sådant nästan utan att tänka.
Men nu har jag ändrat mig, och menar istället att det är något av det mest positiva betyg som åtminstone jag kan ge åt ett tings "grad" av skönhet. Tänk ändå. Jag skulle tro att ett ting (inte för att ett ting kan tänka, men ändå) eller väsen känner mer uppskattning av att höra någon utbrista denna "tacksägelse", istället för de gängse förekommande: wow, shit vad coolt, fint, riktigt härligt etc etc...
Slutligen vill jag bara säga att jag är oerhört förstjust i den bysantinska filosofin/teologins (?) uttryck Philokalia vilket, utan att jag går närmare in på hela dess teoretiska och praktiska betydelse , vad jag förstått går att översätta enligt följande:
Gonatt vänner, dobroi nochi, och hoppas ni träffar på något vackert.
Jag har dock lagt märke till en (o-?) vana som jag de på senaste tiden lagt till mig; nämligen det att vid tilfällen av yttersta lycka eller glädje utbrista: Min Herre och Skapare! (med diverse variationer och tillägg, se t.ex. nedan)
Inte så att jag ropar ut det som en svordom eller liknande. Nej, nej, det skall verkligen inte tolkas i betydelsen att man "missbrukar Herrens Namn".
Det är snarare så att jag just blir så tagen av det jag upplever, hör, känner eller beskådar; jag blir så glad, lycklig, hänförd, förvånad över, rörd och tacksam över att få vara med om just detta, att jag i ett tillstånd av ren och skär uppskattning inte kan göra annat än att säga det ovan nämnda.
Med andra ord: jag tackar i glädje min Gud för att få ha erfarit detta underbara. Oftast rör det sig om att jag upplever - ser, hör eller betänker - något så vackert, att jag inte kan greppa att just jag fått erfara detta, just detta, och därför säger det nämnda, alltså i betydelsen:
Min Herre Gud och Skapare, så vackert! Tack för att jag fick uppleva detta!
Men eftersom jag alltsomoftast vid dessa tillfällen råkar befinna mig bland människor, så är det två små "hinder", vilka s.a.s. "stör" mitt utbristande; dels min blygsel inför att säga ord som dessa inför andra, och dels min avsikt att inte vilja skapa en pinsam situation för eventuella åhörare som kan tycka det hela låter obekvämt.
Detta hade fått det resultatet att jag ofta vid sådana här sammandrabbningar med skönhet, då jag alltså gärna vill utbrista något - att hålla tyst närapå förtär ens hjärta - istället för att faktiskt säga dessa ord, istället tänker orden. Men eftersom detta inte ger en lika lättande effekt på mig, så måste något fysiskt också vara med; detta fysiska består av en snabb och stor inandning, vilken tydligt kan synas av folk nära mig, och framförallt höras, då den skapar en litet, nästande viskande ljud.
Och denna situation är nästan än mer pinsam. Jag undrar vad folk tänker som helt plötsligt hör en långhårig tonårskille skapa ett sådant underligt ljud, nästan som en omvänd - men snabbare - suck.
Förut tänkte jag att detta uttryck - nu talar jag om utrycket över huvud taget, och inte denna skumma andnings-täckmantel som jag tyvärr anförskaffat mig; den är endast ytterligare ett led i alla dessa hinder för att göra sådant jag borde och vill göra, om än i en miniatyrrepresentatering - var något jag borde sluta med, då jag först menade att det vore fel att utbrista något sådant nästan utan att tänka.
Men nu har jag ändrat mig, och menar istället att det är något av det mest positiva betyg som åtminstone jag kan ge åt ett tings "grad" av skönhet. Tänk ändå. Jag skulle tro att ett ting (inte för att ett ting kan tänka, men ändå) eller väsen känner mer uppskattning av att höra någon utbrista denna "tacksägelse", istället för de gängse förekommande: wow, shit vad coolt, fint, riktigt härligt etc etc...
Slutligen vill jag bara säga att jag är oerhört förstjust i den bysantinska filosofin/teologins (?) uttryck Philokalia vilket, utan att jag går närmare in på hela dess teoretiska och praktiska betydelse , vad jag förstått går att översätta enligt följande:
kärlek till det vackra, sköna, sanna, goda, upphöjda, det utmärkta, förstått såsom den transcendente källan till allt liv och Sanningens uppenbarelse.
För trevlighetens skull erbjuder jag er två små citat av den Helige eremiten Euagrios, båda hämtade ur en skriftsamling som bär just namnet Philokalia:
För trevlighetens skull erbjuder jag er två små citat av den Helige eremiten Euagrios, båda hämtade ur en skriftsamling som bär just namnet Philokalia:
Främst av allt skall du bedja om tårarnas gåva, som genom sorgen mjukar upp ditt hårda hjärta, och tämjer det som är vilt i din själ. Bekänn dina synder inför Herren, och Han skall förlåta dig.
Oroa din inte om Gud inte på en gång uppfyller din bön. Han vill ge dig ett ändå större gott än vad du bett om när Han på så sätt fått dig mer uthållig i din bön. Vad är dyrbarare än att samtala med Gud och förbli i Hans gemenskap?
Oroa din inte om Gud inte på en gång uppfyller din bön. Han vill ge dig ett ändå större gott än vad du bett om när Han på så sätt fått dig mer uthållig i din bön. Vad är dyrbarare än att samtala med Gud och förbli i Hans gemenskap?
Gonatt vänner, dobroi nochi, och hoppas ni träffar på något vackert.
Kommentarer
Postat av: Daniel Nilsson
Thomas, det du beskriver tycker jag är djupt glädjande. Och jag känner igen mig själv i det. Förundran, det är ordet som präglar den här formen av andlig känslighet (för det är andlig känslighet som även uppskattar världens skönhet). Innerlighet är vad den vill leda till. Så vill jag försöka fånga något av det i ord.
Jag känner även igen mig i den där inandningen, som överrumplar en. Vad jag föreställer mig är att något strömmar in som verkligen bygger en värld - och Gud har i högsta grad med det att göra.
Daniel
Postat av: Thomas
"Det är andlig känslighet som även uppskattar världens skönhet. Innerlighet är vad den vill leda till."
och
"Något strömmar in som verkligen bygger en värld - och Gud har i högsta grad med det att göra."
De meningarna/tankarna skall jag bära med mig och tänka på. Tack. Trevligt att du läser min blogg:)
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: